När ska LVU-vården omprövas? Vem ansöker om omprövning?

 

LVU, eller Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, reglerar hur samhället kan ingripa för att skydda barn och unga som befinner sig i en utsatt situation. För att en person ska omfattas av LVU krävs det att frivillig vård inte är tillräcklig samt att det föreligger ett vårdbehov på grund av antingen förhållanden i hemmiljön (miljöfall) eller den unges eget beteende (beteendefall). När vården väl är på plats är det viktigt att regelbundet ompröva beslutet för att säkerställa att det fortfarande finns ett behov av insatserna. Här går vi igenom när, hur och av vem omprövningen av LVU görs, med fokus på obligatorisk omprövning vid beteendefall, begäran från föräldrar vid miljöfall, och den sex månader långa utredningstiden.

 

Beteendefallet: Obligatorisk omprövning

 

I fall där vård har beslutats med stöd av 3 § LVU, som omfattar den unges eget beteende, krävs en obligatorisk omprövning. Socialnämnden är skyldig att pröva om vården ska fortsätta senast sex månader efter att vården inleddes, och därefter varje halvår. Detta innebär att socialnämnden aktivt måste ta ställning till om den unge fortfarande utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk genom exempelvis missbruk, kriminalitet eller annat destruktivt beteende.

 

Omprövningen resulterar i ett formellt beslut som kan överklagas, vilket innebär att både den unge och vårdnadshavarna har möjlighet att få beslutet omprövat i förvaltningsrätten. Vid omprövningen görs en noggrann bedömning av den unges situation, inklusive eventuella framsteg eller förändringar i beteendet, samt om de åtgärder som vidtagits har haft önskad effekt.

 

Miljöfallet: Kräver Begäran från förälder

 

I miljöfall, där vården beslutats med stöd av 2 § LVU på grund av brister i hemmiljön, är processen något annorlunda. Här är det inte en obligatorisk omprövning som gäller, utan en övervägning av socialnämnden. Socialnämnden måste överväga om vården fortfarande är nödvändig minst en gång var sjätte månad. Denna övervägning är inte ett formellt beslut och kan därför inte överklagas. Socialnämnden behöver heller inte informera vårdnadshavaren om att övervägningen sker.

 

Föräldrar eller vårdnadshavare har dock rätt att begära att en omprövning görs. Om de anser att situationen i hemmet har förbättrats, exempelvis genom att missbruksproblem har åtgärdats eller att andra skyddande insatser har implementerats, kan de lämna in en begäran om omprövning till socialnämnden. Om en sådan begäran leder till omprövning, fattar nämnden ett formellt beslut som kan överklagas.

 

Utredningstid: Sex månader

 

När en omprövning av LVU inleds, antingen som en obligatorisk process vid beteendefall eller efter en begäran i miljöfall, har socialnämnden sex månader på sig att genomföra utredningen och fatta ett beslut. Under denna tid samlas information in från den unge, familjen, vårdgivare och andra relevanta aktörer för att skapa en fullständig bild av situationen.

 

Socialnämnden använder denna tid för att bedöma om de skäl som låg till grund för det ursprungliga beslutet om vård fortfarande är aktuella, eller om förändringar har skett som gör att vården kan avslutas. Det är också möjligt att nya omständigheter kommer fram under utredningen som kan påverka beslutet. I vissa fall kan det krävas att utredningen förlängs om det finns behov av ytterligare undersökningar eller expertutlåtanden.

 

När utredningen är klar och beslutet har fattats, är det viktigt att det är baserat på aktuell och tillförlitlig information samt att barnets bästa alltid står i fokus.

 

Sammanfattning

 

Omprövning av LVU är en kritisk del av vårdprocessen för barn och unga som omfattas av lagen. Vid beteendefall sker en obligatorisk omprövning var sjätte månad, medan miljöfall kräver en övervägning från socialnämnden eller en begäran från vårdnadshavaren för att en formell omprövning ska inledas. I båda fallen har socialnämnden sex månader på sig att genomföra utredningen och fatta ett välgrundat beslut. Målet med omprövningen är att säkerställa att vården fortsatt är nödvändig och att beslutet alltid är till barnets bästa.