Vem vinner oftast en vårdnadstvist?

När man hör ordet vårdnadstvist är det lätt att föreställa sig en hård juridisk kamp där en förälder går segrande ur striden – och den andra ”förlorar” sitt barn. Men verkligheten ser ofta annorlunda ut. Den vanligaste utgången i svenska vårdnadstvister är faktiskt att ingen ”vinner” – åtminstone inte i den bemärkelsen att en förälder får ensam vårdnad.

.

Gemensam vårdnad är huvudregeln

I svensk lagstiftning är utgångspunkten att föräldrar ska ha gemensam vårdnad om sina barn, även efter en separation. Domstolar fattar beslut utifrån vad som är bäst för barnet, och ofta bedöms det vara just gemensam vårdnad. Det betyder att båda föräldrarna fortsatt har ansvar för större beslut som rör barnets liv, till exempel skolgång, hälsa och boende.

.

Statistiken talar sitt tydliga språk

Mer än hälften av alla vårdnadstvister i Sverige slutar med att den gemensamma vårdnaden består. Det innebär att rätten inte ser tillräckliga skäl för att bryta den – trots att det ofta är just det ena parten begärt. Det är alltså vanligare att inget förändras än att en förälder får ensam vårdnad.

.

Vad krävs för ensam vårdnad?

Att en förälder får ensam vårdnad är inte omöjligt, men det kräver i regel att det finns allvarliga problem med samarbetet, eller att den andra föräldern bedöms vara olämplig – exempelvis på grund av våld, missbruk eller allvarliga konflikter som påverkar barnet negativt. I sådana fall kan domstolen bedöma att gemensam vårdnad inte är förenlig med barnets bästa.

.

Samarbete vinner i längden

Domstolar vill alltså helst inte gå in och ta ifrån en förälder vårdnaden, om det inte är absolut nödvändigt. Det bästa för barnet är nästan alltid att föräldrarna – trots sin konflikt – lyckas samarbeta i frågor som rör barnets liv. I längden är det ofta också det bästa för föräldrarna själva.

.

Sammanfattning

Så, vem vinner oftast en vårdnadstvist? Det korta svaret är: ingen. Eller, kanske rättare sagt: båda. För i de flesta fall behåller föräldrarna den gemensamma vårdnaden, och det är barnets behov – inte föräldrarnas vilja – som väger tyngst.